Tå häila byyji va ä häim

Häila byiji va såmm ä ännda stoort häim, å ja jekk uut å inn e alla gåålar, å eblaand fekk ja maat, flesk å päärån, abbår å päärån, päärångröt hälldär beeså . He va jö krikstiid, man sparå allt, å beesån va gaambäl brökanttär som eblaand va liitä möulå, tåmm kooka dåmm te i grööt, å beeså va gått tykkt ja. Mi mamma tykkt int åmm, att ja ååt e byiji, hån seed ’tåmm kan jö troo, att ve inga haar maat jerhäim, tö fåår sluut åå te ga bårt å äät! Ja vill int höör na praat åmm att dö sjäinar å äätär allställ’ ...”

”Hadd ne inga na maat derheim tå, på hann tiidin” onndra Matilda.

”Jo he e klaart ve hadd. Mi ja jekk e alla fall å ååt...tåmm lagå bätär flesk å päärån ve Arves än såmm va mamma joord, mi he seed ja alldär ååt än.”

Å Fammå foortsett: ”Å he fanndes än tjärng såmm hadd fått karamällär från än dootär e Amereka, å he visst ja, så ja jekk tiid å försöökt va snäll å seed ’Hörr ee ä me tant Augusta e daag då? Värkkär dö naa e beinän?’ Hån höörd dåålet så ja måtta roop. ’Nämi ee ä tuu, din lilla sjetong som e jeer,’ seed Augusta, ’kåmm inn, kåmm inn, ska ve sii åmm ja haar naa e låådån’. Å så fekk ja i amerekakaramäll, å he va riktet julafftån te få i karamäll på hann tiidi ska ja säjj.

Mi äin gaang tänkt ja, tå dåmm allte sjäinar baakett mä så kan ja fil lika bra jööm mä riktet årdentlet nai daag, å he joord ja! Ja jöömd mä onnde i gamål bååt, å så lååg ja å väntta inn dåmm skå börö läit . Å he rekkt inga leeng förän nai roopa ’Tilda vann e dö, kåmm häim!’ Ja tykkt, att ä va roolet te höör hör dåmm läita, å tåmm roopa å roopa, å mitt e allt höörd ja att dåmm va fläir som läita, he va mamma å pappa å Kalle å Jenny å Armas å Alfhilda å Konrad som roopa å sjäina ’Mi inga ha än väl falle te sjöss’, hörd ja att mamma seed. Ja hadd vare bort ganska leeng, å nö bläi ja liitä rädd, va hadd ja ställt tell me, hör skå ja riktet vååg framm?”

Å Fammå leed efråån sä stickninjän å fonndeera på naanteng, min så foortsett än:

”Joo å senn höörd ja barå hörr mamma skreekt att ’Kåmm framm Tilda, åm dö ha dronkna ska dö fåå kring öirånän!’ Å så roopa ja liitä ynklet ’mamma, ja e jänn onnde bååti.’ Å tåmm förstoo, att ja hadd jöömt mä me fliit så ja fekk neestan kring öironän fasst ja int hadd dronkna.”

Fammå hadd åtär börja stikk.

”Så i daag bläi ja stoor flikk tå ja bläi kånfirmeera, tå ja slapp framm, såmm tåmm seed, å såmm tuu mee å snaart bliir Matilda, å tårr bakåmm öirånän, som dåmm å seed. Å nö börja tjärnggåna så småånengåm fonndeer åm ja hadd nai friiar, å åm ä va naai såmm va naa te haa, å åmm ja skå jifft mä, å åmm ja skå bli kvaar e byiji hälldär flytt tään, å åmm ja skå ha bröllåp tå ä bläi så dakks? Å bröllåp hadd ja, he hadd ja allte tänkt att ja skå haa, e tjörkkan me än fiin viit klening såmm byysömmerskan Anne hadd sööma åå ä gamålt tyyg såmm leeng hadd legå e mammas bruudtjiistån, å än bruudkroona såmm va lagå åå myrttänkviistar från tant Serafinas myrttän, som va stor såmm ä treed ...”

”Minn hörr vaa ä på bröllåpä senn baakett” frååga Matilda ootåålåt.

”Jo, he va ä stoort kalaas såmm rekkt tvåå dagår me mytjö maat, som byijins kalaaskåkk tant Hilda – me maang såmm jölpt tell – hadd åårdna åmm, å he va dans me Nandor å Spelmansjohn på draagspäl å fiool. Å ja tykkt ryyslet mytjö om farfar Johannes, såmm va häim från grannbyiji, å såmm dö ha sitt så tykkär ja åm i änn e daag såmm ee, ve ha vare jifft e femtte åår... He e laangå senn ä va bröllåp, tå va ja tjygötvåå år. Håppas att dö Matilda fåår ä lika braa liiv såmm ve ha have! Å va glaad, att dö ha fått vekks åpp e i liiti byy på laandä ter all bryyr sä åmm, å taar haand åmm varaadär.”