Hööstlååvä e päärånlaandä

Minn liitä roolet fekk tåmm åt Matilda såmm hadd så brått neer från tjerrån att än inga takkla neer såmm tåmm aadär ytan håppa neer me faart, å så saat än fasst me stövlåna e leirin ända åpp te kneeän. Faarsgåbbin va inga riktet glaadär tå in droo tään än – han fekk barå åpp flikkonnjin för stövlåna saat fasst såmm bärjä e leirin.

Å så fekk Signhild kåmm å jölp tell å draa e hån eina stövlån, å hån droo å droo å te sisst raamla än ryggleenjes e laandä å stövlån flöög laangär veeg å laanda e in einbåsk. Hån andra stövlån hadd Mickel fått åppdrajän onnde tiidin, å så va ä barå för Matilda te taa på sä stövlåna tebaak å så fekk all – ytåm Xenia, såmm fekk staan kvaar e gleenttån å leik – lagå sä bakåmm vaarsän fåår me tvåå pyttsar; een för maatpäärån å een för småpäärån.

Ongañ hadd vare mee så maang gaang förr att tåmm noog visst hurr tåmm sko sårteer, minn inga vaa ä naa roolet intå te staa krokå heila daajin me aktrin e vädrä. Eblaand visst mann inga åmm ä vaa ä päärån såmm mann fekk åpphakka hälldär in stäin. Tå vaa ä barå te försöök gniid ååv he mann hadd e haandän så att ä blei reinan å man konnd sii vafför naa ä vaa. Hälldär så konnd mann slåå a moot greftskaftä å höör ett åm ä klinga, föresloo Leonard, för tå vaa ä noog ganska sääkärt in stäin å inga ä päärån.

Tå dåm hadd staje e laandä nagär tiimar vaa ä dags för litä maat. Mamma Anki hadd taje mee in årdentlin maatkårrg me steikta ägg, heimbakå veitbrööd, knakkårrvar, fiil å fläirä liitär mjölk. Leonard, såmm va riktet glypin tå in inga hadd lagå sä åpp e tiid på måårnin te äät mårösvåål, vrääkt ii sä så mytjö att tåmm aadär ongan börja pråtesteer: ”Tö mått lömn naa åt åås å, å inga äät åpp allt sjölvär! Ha dö inga fått maat på heila vikön e skoolan? Haar dåmm sluut på päärånän teer e Kårpå?”

He bessta på heila daajin va intå på kveeldin tå dåmm all kååm heim svettå å sjiitå från ååkrin å faarsgåbbin joord eeld onnde basstån, både onnde knapplin å basstågryytån. Tåmm störr ongan too åpp vatän från tjeeldån me sjuulån å baar ä e tiieliitärseembar te han stoor kaaldvatesååin innanför basstådörän tess in blei riktet folldär. Så sjiitå såmm dåmm vaa edaag behöövdes ä mytjö vatän te få dåmm rein.

Kvinnfåltjä jekk först te basstån tå Xenia skå mått slepp e seeng förä he bleiv för seint. Hån va inga hån säämsta te kast på knapplin fast än barå va in båånong. He sveid e sjinnä på tåmm aadär tå hetån steig åpp te han översta lavån. ”Jänn kann mann inga site naa leeng tå hån tänn rakkars onnjin e mee”, seed Signhild å makå sä neer å uut te basståsvalån å svalk ååv sä.

”Mamma, hadd dö inga taje mee naa te drikk?”, roopa än senn e dörösprinnjån. ”Joo, ter ee noog både vatän å ana drikka e kårrjin onnde beñtjin. Å moggar e der e fennstärposstin. He e barå te leit”, svarå mamma å puusta åt hetån.

Matilda hadd hitta på ätt eeget sett å klaar åå hetån bätär. Hån dåppa svamppin sin e fatä såmm än hadd fyllt me kaalt vatän å senn aandades än jinåm hann. På heed settä klaara än hetån leengär, tess ä riktet brännd e öirånän.

Xenia barå kvettra å tengkt takäl eenda åpp, min mamma styyrd ååv heed å seed åt än te haaldas ter neer så att än inga sko bli meir svenå såmm än ränn vaa. ”Snaart siir dö uut såmm in skååldar griis!” Xenia tjuura än stonnd, minn så sjeina än uut te Signhild å börja marr åm te fåå naa te drikk.

Tå tykkt mamma att ä noog va besst te bör tvett åå sä så att karañ å sko slepp e bastån förän baadä sko ta sluut. Tåmm leita fram fatän, svamppañ, tvåålin å schamppån å blaanda hätt vatän från gryytån me kaalt vatän från sååin å så börja tåmm skråbb sä.

”Kåmm hiid Xenia så ja fåår tvett håårä på dä”, kåmmändeera mamma å Xenia lydd för ein gaangs skolld. ”Jaa, ja kåmmbär, min dö fåår inga logg mä!”, seed än. Tåmm hadd sett grillkårrv på knapplin tå tåmm jekk te basstån å nö freest å spåtta kårvañ e hetån. Signhild sveengd tåmm än paar gaang så tåmm inga sko blii för svenå på eina siidån.

Tå tjärngfåltjä hadd badå fäärdet too dåmm kårvañ messä inn å senn saat tåmm e såffan å sååg på televisjoonin å ååt kårrv me ketsjup å senap e barå baadråkkan. Karañ fekk taa eegna kårrvar messä tå tåmm jekk te bastån e sinn tuur, för åå tåmm första bleiv ä inga naa kvaar. Inga eins än sjinnslipö. Så glypän va flikkongan ett in laangär arbeitsdaag e päärånlaandä.