Juulminnän.

He va e sluutä ååv novämbär å han första snööi hadd kåme, å Tilda-fammå hadd tänkt bjuud än paar gooda vännär häim te sääg såmm än int hadd sitt på leeng. He va Jenny såmm va presiis liika gaambäl såmm håån sjölv, å Fransilja såmm va liitä älldär.

”Ja ringd å frååga åt dåmm åmm ä passa klåkkån ätt på sonndaaji han första advänt, jo, jo, he passa seed dåmm. – Väit dö, om hetätt hadd vare för femte åår senn så skå noog Sentraals-Anna ha vetå heed mesamå. Dö väit på hann tiidi så måtta man beställ samtaalän. Man väiva på väivän å så svarå dåmm e sentraali, å så seed man väim man villd ring te, å senn kåppla dåmm tiid. ’Ja föreenar, seed dåmm’. Å senn baakett tå man hadd sluuta skå man väiv sluutringninjän ...”

Farmor rääta på ryddjin å too in liitin paus från daambtårkasä, min foortsett senn:

”Nå, heed åm ringasä, vann va ja nö ... Joo ja ha bakå liitä, ja tänkt bjuud på siik- å äggsmörgåås, kaneelöirfiilar, smöörkringlår, haavärgryynsflaarn, å Märtas bessta, å he fåår rekk. Ja villd bakå å inga tjööp na fäärdet, he e noog goodast tå man bakår sjölv...”

”He tykkär jaa mee, säärsjeelt dina bollar!” He va Sinne såmm lyddest seed va hån tykkt. He va nagär dagår förä lillajuulän, å Sinne va häim från Ååbå. Nö jölpt hån farmor mä te skuur å piisk mattår. Fammå passa påå te stääd tå Johannes va e skooji, han tykkt inga åmm tå än stääda, he bläi så råddåt, bruuka in säjj.

”Nå, å nö ska ve sett liitä juulduukar på boolän å adväntsjuusstakån. Ja haar in nyyär stakå e åår, he e Lenni såmm ha lagå in åt mä e slöjden e Kårppå.”

Tåmm bläi fäärde me stäädasä, å Sinne jekk tebaak te huusä. Hån skå taa bussin te staas å va mee åm adväntskonsäärin e doomtjörkan å fiir lillajuul mä köörkåmppisan.

Minn lillajuul bläi ä e Hootsjär mee, å så kååm sonndajji, han första advänt.

Jenny å Fransilja kååm presiis klåkkån ätt. Farmor hadd kaffeä fäärdet å så sett dåmm sä mesamå te boolä å farmor teend första adväntsjuusä. He va roolet te sii gaambäl vänner, å tåmm börja jeenast praat. Först bläi ä te gaa ejenåm all krämpåna. Fransilja hadd reumatisti, å Jenny hadd åådärbrååk å höögt bloodtrykk. Fammå hadd sjölv vare åpereera för slitän höfft å he hadd blive ganska braa, så he rekkt än stonnd te prat åmm hör vaar å ein mådd.

”He e snart juulän nö,” börja Fransilja säjj. ”Ja kåmmbär ehååg hör ve luuta fisk tå ja va liitän, ja onndrar åmm naai luutar fisk nöförtiidi?”

”Å ja kåmmbär ehååg hör brått ve hadd ve åås ...” seed Jenny såmm va åppvekst e byybutiitjän.

”Nå,” foortsett Fransilja mesamå, ”ve tjööpt tårka fisk från edär såmm ve börja luut än paar vikör förä juulän ...”

”Hörne, taa för edär nö!” ååvbrööt Tilda-fammå, ”ä e häimbakå ... Joo, å ja kåmmbär ehååg hör ve slakta griisi å too räidå på bloodä ... kåmmbär ne ehååg, he va viktåt hörr man joord ä, man fekk inga spill blood på tjötä, för tå bläi ä rött. Senn blaanda ve råågmjööl e bloodi å lagå kråppån å kårv. Ve joord ronnda bollar åå bloodsmäiti, he va kråppån, å griistarrmañ tvetta ve åpp, å fylld dåmm me bloodsmäit å så baand ve åmm å kooka allt e vatän. Ja minns att ve ååt kårv å kråppån på juuldaaji tå ve kååm från juultjörkan.”

”He va inga tookå siiksmörrgås tö hadd lagå, Tilda,” seed Jenny å veend sä te Fransilja: ”Hör baar nii edär ååt tå ne luuta fisji?”

”Ve börja två trii vikör förä juulän, först tjööpt ve tårka fisk, sej tror ja att ä hätt, som va laangär å bruunär, å så leed ve fisji e vatän än vikö å bytt vatän vann daag, så börja ve luut me sooda å kalk, hälldär asskå, he berodd påå va ve hadd ... ja såå vaa ä jö på han tiidin ... He ondärsta å he övärsta laagrä skå va luut, å så fekk fisji ligg e luutä in fämm-seks dagår. Å tå in bläi så mjuukär att man konnd stikk in fingrä va i fäärdi. Senn bytt ve åtär vatän än liitän vikö, så att fisjin skå bli räinär från luutä. All tykkt inga åmm luutfisk ve åås, så he heend att ve ååt juljäddå eblaand å inga luutfisk alls. Förr e tiidi luuta man jö all slags fisk, va ä nö vaa, tårsk, jäddå, lakå, å jöös å siik. Min inga strömmg, skå ja säjj.”

”Ja ve åås hadd ve alldär riktet tiid me så mytjö juullagås derhäim, för haandlin too så mytjö tiid,” seed Jenny. Mi ja fekk faar me mamma te Ååbå å tjööp häim juulsaakär från Kesskå, såmm ve skå säle e butitjän. Heed tykkt ja va roolet, neestan såmm te va mitt e än saagåbook. Baakett kriigä börja ä jö finnas alla möjlega nya saakär ... Plastä kååm på hann tiidin, ve tykt att ä va fiint me plast, he fanndes änglar, tåmtar å juulgåbbar åä plast, å all slags glitär såmm va guult å rött, å juulgränsbållar såmm va grannt påmååla, å papärsjuullööparär me fiina juulbilldär, å alla möjlega sårtärs vakkra juus me mönstär såmm ve sååld e butiijtän te juulän. Minns ne tåmtänn jäärnljuushållarän? Tåmm tänn såmm man sett på juulgränän å hadd levånde juus i på julaftåni? He va snyggt, mi man fekk va ryyslet försiktår att inga gränän skå bör brinn.”

”Nä, onnde krigstiidi fanndes ä inga mytjö te sätt på julgränän,” seed Fransilja. ”He konnd vaa naä äpäl, nai pepörkaksgåbb, liitä flaggår, å nai karamäll me grannt papär, såmmm man lagå sjölv, å så sett ve eblaand vadd på kvisstan, å naä ljuus, åmm ve hadd. Na mytjö juulklappar fekk ve int hälldär på hann tiidi, ja minns att ja fekk än tredåkkå ... Ja kond väl ha vare trii år, he va mammas morfar Arves Villä såmm hadd lagå än, å så fekk ja än vaggå å ä liitä häältreed såmm ja har kvaar än e dag såmm ee ...”

”Jaa,” seed Anki, såmm had kyme in å höört va tåmm beretta, ”nuförtiidin fåår båånän alldäiläs för mytjö te juulän, å dåmm räknar barå va allt ha kåssta, å väim såmm ha fått dyyran juulklappar, å så bliir dåmm åvånsjuuk å arg på varaadär åmm naain ha fått mäir. He e neestan så ja tykkär att ä va riktet bra på hann tiidin tå ne va båån å inga fekk så mytjö. He mått ha vare longt å sjöönt på na viis, fast ne inga hadd så mytjö pängar.”

”Förresten,” foortsett Anki å veend sä te farmor Tilda”, ve ha allehoop tänkt far te Kanarieööan å fiir juul e åår, ve vill slepp all julbestyyrän å barå ta ä longt. Va sägär farmor å farfar åm heed?”

”Far eveeg ne barå,” svarå Fammå, ”Johannes å jaag klaarar åss noog braa, ve taar ä longt å äätär litä juulmaat å faar te tjörkan på juulmåårni ... Inga gaar ä naän nööd på åås så leeng ve fåår va så friisk såmm ve e nuu.”

”Ja he va sjöönt te höör ...”

”Minn kåmm sess jänn Ann-Kristin å taa dä in kåpp kaffe tuu mee …”

”Takk, takk” seed Anki å sett sä ve kaffeboolä. ”Ja häj Jenny å häj Fransilja ... Min farrmår, berett liitä mäir åmm hör ne fiira juulän ve edär tå dö va liitän ... Synd att inga Sinne e jänn nö ... Ne hadd jö joord å juur å allt såmm höörd tell på ä joordbruuk ...”

”Ja, tö höörd kansje att ja beretta, att ve slakta griisi å lagå korv å kråppån te juulän. Å ve stoorbakå, å ve bryggd juulöl, hälldär kallja såmm ä å kallades, å så stääda ve huusä från gålv te taak, å skuura me gränkvisstar ... Å ve sett påå räina mattår, he skå va räint övärallt. Å åvånför boolä, fasst e taatjä, sett ve in stoorär viitär boordduuk såmm liikna in himmäl, han heengd der häila juulän. Å pappa å naai å åås baarn jekk te skoogs å läita juulgrään. He konnd ta i häilär daag för he va viktåt hör gränän sååg uut. Åmm mamma skå gilld an, skå än va jämn å fiin me ganska tjåkka kvisstar ... Å daaji före juulaftåni jekk ve e bastån allehoop ...”

”Hadd ne röikbastå,” ååvbrööt Fransilja.

”Nä ve hadd inga heed ve åås, ”svarå Tilda-fammå.

”Ve jekk te grannas e röikbastån ve,” seed Fransilja. ”Först föörd ve å maang aadär e byijin juulsjinkkår te röikas e röikbastån såmm fanndes ve Bakk, å senn tå sjinkkåna va fäärden eelda dåmm bastån, å ja måst säjj, att tå ve kååm ut från röikbastån va ve sjiitågan än tå ve jekk in.”

All skratta, å fammå frååga va tåmm joord tå då?

”Ja int minns ja, ingänting troor ja,” svarå Fransilja.

”Ve åås va ä såå att på julaftåni tå ve jekk te föusä, va ja allte mee,” foortsett Tilda-fammå, ”å alla juur, ja ve hadd jö hesstar, koovår, kalvar, griisar å fåår ... all juurän fekk litä bätär å goodan mat på juulaftåni, mamma sett litä mäir mjööl e sörppån, å gaav litä mäir höj, å senn minns ja hör ä vaa tå juurän ååt, he va riktet tysst e föusä, å man barå höörd hör dåm togga å iidissla, å på in spiik heengd än lyfftå, he va ganska sjyymt, mi he va så fiint, ja minns änn e daag hör ä låkta å hör glaad å nöigd ja tjännd mä tå ja stoo der alldäiles tysst me juurän å mamma, he va juulaftån e föusä å all mådd ve så bra på na viis.

Senn på ettmiddaaji ååt ve juulmaati ... He va sjinkkå ... he va luutfisk, hälldär kooka jäddå, å riisgryynsgrööt me sviskånsåppå. Å så fekk ve nai juulklapp, mi he kååm ingän juulgåbb, juulklappañ kasstades in jinåm dörän å han såmm kassta sjäina foort derefråån så ve inga visst väim ä va. Å säinan på kveeldi sett mamma uut in talldrek me grööt åt huuståmti, å onndälet noog va grööti allte tään på måårni.

På juulmårni foor ve allte te juultjörkan å he bessta minnä e noog åmm ä va iis för tå too all bööndrän e gåålañ ut tjörksledån, å kvinnfåltjä too fram tjörkryyån såmm dåmm sett baak på sledån, å på hesstins selå sett dåmm än bjällrå som klinga tå hesstañ börja ränn. Å he va än syyn te sii tå all byijins hesstar e än laang raad foor baakett varaadär övär iisañ, å bjällråna klinga, å he va sjäärnklaart å ganska mörkt femtiidi på juuldaajins mårän. Å ve saat all neera varaadär e tjörksledån insväipt e fåårsjinnsfeeldar å hadd varmt å sjöönt. Å e tjörkan lyyst ä barå leevande juus å ve sjongd vakkra julsalmär ...”

Fammå bläi höktiidlän, min så skratta än tell:

”Å heed kåmmbär ja å ehååg, att pappa allte såmna innan ä va sluut, ja han snarka mee eblaand å mamma saat häila tiidi å tåkka påå in ...

Nå, å senn tå ve kååm häim ååt ve bloodkårv å drakk kaffe me sokärbrööd å sen jekk maang åå åss å såvå tå ve hadd stije åpp mitt e nattän. Ingän fekk ga bårt på juuldaaji. Joord man heed så fekk man sviinsjuulån, såmm tåm gaambäl seed, å ve baarn tykkt att ä bläi i laangär dag.

På juulandradaaji börja byijins julkaffebjudningår. All gåålar bjööd tuurvis på juulkaffe å hadd bakå så ryyslet me kaffebrööd ... å heed holld ve påå me eenda te tjygöndaknuut för tå va juulän sluut.”

”Takk Fammå,” seed Anki, ”ja mått viidan nö, min takk för kaffe ... å takk för minnäna. Ve ska tänk på heed tå ve sitär på kanaareähålman. Åmm ve nö kåmmbär eveeg.”