Farmor Tildas missåmårsminnän

På missåmårsaftåni hadd ve stääda häila huusä, he höörd tell, allt skå skuuras me tallsååpa å Sampo-pollvär ... Nya, hälldär åtminstonä räina, mattår sett ve på gålvän, å all skååp å låådår fekk räint hyllpapär, å på boolän leed ve räina, vakkärt sööma duukar, såmm mamma too fram från linneskååpä. Å ve plåkka bloomår å sett e vaasär, å bjärkår sett ve ytanförö ve trappån. På missåmårin skå ä allställ va lööv å bloomår! Å ja tykkär att soolän allte sjäin, fasst he kan jö heend, att ja kåmbär fäil ehååg.

Å he va pappa såmm hoggd björkåna te trappån, å han foor ut me näät för te fåå siik, he skå va salta siik å röikt siik på boolä, å nyypäärån, å skomakårlax, å äteksströmmg, å nyytjäärna smöör, å all sårtärs nyybakå brööd: surbrööd, å graahamsbrööd, å väitbrööd såmm va bakå åå vitt mjöl. Å sen bollar me sokkär påå, å tant Hannas pepörkakör, å smöörkringlår, å än såkärkakö te kaffeboolä. He konnd jö heend att ve fekk främmand te kaffetiidin före ve jekk åpp te missåmårsbärjä ...”

Fammå too in liitin paus, å Anki frååga veim ä vaa såmm bruuka reis missåmårstaanjän.

”Kveeldi före hadd pappa vare me tåmm aadär gåbbañ e byiji å taje neer missåmårsstaanjän, he fanndes in byyällst såmm sååg tell att arbäitä bläi joort på Kvaarnbärjä – e gaambäl tiidär fanndes der sjuu kväärnår på bärjä, å teför hätt ä Kvaarnbärjä – å ve hadd väärdäns leengsta missåmmårstaang seed mann – åtminstånä va vånn staang leengär såmm grannbyijins. He skå alldär ha heent på vånn tiid, att ve skå ha fare te grannbyiji å klett staang me tåmm, hälldär att tåmm skå ha kåme te åås ... Tå skå ve noog ha sjämmt uut ås riktet årdäntlet, mi he va viktåt vikkän byy såmm först hadd staanjän fäärdekledd på missåmmårskveeldi.

Ganska bitte på missåmmårsafftånsmåårni foor tåmm yngär göutañ me bååt uut te Stooröj å hoggd häila bååti folldär me esplöövskvisstar, såmm dåmm sen tjöörd me hesst å tjerrå åpp te bärjä. Teer skå dåmm vaa e stoora höögar tå fålk kååm å börja kleed missåmårsstaanjän. He jekk tell såå, att man repå tään bläddråna, he vill säjj tåmm små kvisstan, från esplöövskvisstan, å så knööt man in knuut på ä papärssnöör, å så tredd man in bläddrån e knuuti å droo tell ... Man liksåm baand sjöötar, å tåå mann hadd bonnde fläir meeter laangt va sjööti fäärdi. He va kvinnfåltjä å båånän såmm hadd haand om te riiv bläddrår å knyyt sjöötar, å karañ too sjöötañ å lööva, he vill sejj kledd staanjän. He fanndes fem ruutår på vann siidå åmm staanjän, tiie ruutår tesamåns me rååar millan – fyyra dåbbla rååar å trii enkla – såmm karañ skå kleed. Man seed att man ruuta, å eblaand – åmm man iddes – ruuta man dåbbält me sjöötañ, he sååg fiinan ut tå ä bläi mäir lööv e ruutåna. Å höökst åpp, på vann siidå åmm staanjän, fanndes ä bruudsteenjär, he va tvåå grännbåskar, å än vinndsnorrå såmm jekk ronnt, he va soolän, å nedanåm solsnorrån fanndes ä fyyra segälbååtar såmm å snorra ront ...”

”Jo ja kåmmbär hååg att Börje bruuka reet åpp sä på heed att seglän inga riktet va braa skoota. Minn he e nö va kaarfålk tykkär,” meina Anki.”

”Nå, å senn tå staanjän va fäärdekledd skå än hissas åpp, å he joord karañ me ä gaangspääl. Först sett man staanjän på två styltår e frammeendan å senn börja man draa åpp än me gaangspäälä. Karañ jekk ronnt, ronnt tess staanjän va åpp, å stoo der å svikta så man va liitä rädd att än skå brisst. Å senn plåkka dåmm stoora stäinar ronnt staangrootän å späänd fyyra vajrar, hälldär staag, fasst e bärjä så att än skå staa stadet. Senn klettra in kaar åpp te mittän åå staanjän å too tään tååjä såmm man hadd hissa åpp staanjän mee, å så börja man hiss åpp flaggåna, först Finlands flaggå å senn maang mindär flaggår såmm man hadd lååna åå byijins sjömänn, å he fanndes flaggår åppefråån tåppi å eenda neer. På missåmårsdaaji tå ve allte foor te tjörkan konnd all sii staanjän å all flaggåna tå man pottra eveg me mootårbååtan, he va snykkt tykkt ve allehop.

Tå flaggåna hissades åpp sjongd ve alla möjlega sångär åmm hemmbyggd å sjömänn å såmår å sool, å Modärsmååläts Sång, å sisst sjongd ve allte Vårt Land, he va så högtiidlet så mann eblaand hadd tåårår e öögånän. Tå allt va sluut på bärjä – klåkkån konnd väl vaa elva hälldär na tåle – vänta dansi på låkaali. Ve jekk övär bakkan förbii Mariiås bakkstyvö, såmm lååg ä stykk fråån bärjä på in liiti plett. Marii hadd mytjö treen å bloomår, å messt kåmmbär ja ehååg håntänn stoor kaprefoolian såmm klettra ronnt häila huusä, å låkkta så gått jusst e missåmårstiidär. He va missåmårsnatt, å så tyst, så juust, å så vakkärt ...”

Fammå blei tysst. Hån var röörd. Ett än liitän stonnd letta Anki åpp stemninjän å seed: ”Minn kååm ne senn te låkaalin?”

”Joo-o, ve kååm noog tiid å ... å der va mytjö fålk, bååd gaambäl å ong. Torvald hälldär Svante too framm draagspäälä, å så börja dansi. Flikkåna stoo e ätt höörn å göutañ e ä ana höörn, å så bjööd dåmm åpp flikkåna. Eblaand va ä daamärnas, å tå fekk ve bjuud åpp naai såm ve tyckt åmm, hälldär åmm ä va naai såmm man hadd dansa fläir gaangår me. Å ter uut e båsskañ jekk flasskåna ronnt, å fram moot smååtiimañ bläi påjkañ å gåbbañ glaad å liitä ronnd åmm bäinän. På hann tiidi tå jaag va oong skå ä alldär ha heent att flikkåna skå ha taje sä in syyp, he höörd inga tell. Mi he va allte så roolet på dansän, ve dansa två tri gaang e vikön, å teer treffa maang åå åss tåmm såmm ve senn jifft åss me ...

Joo, å senn framm moot småtiimañ, tå missåmårsfessten va sluut konnd een å ani blii på dåålet humöör, å e fyllån å villån heend ä att ä bläi slaksmåål, å naai fekk sä kring öirånän hälldär bläi kassta te sjöss, å åmm ä va naai från grannkommunän såmm mann slooes å grääla me så konnd ä heend, att göutañ too på sä övärhaalsän tå ve neesta gaang for tiid på dans, tå skå ä slååas å jävås tebaak. Ve flikkår tykkt inga åmm heed, å eblaand leed ve åås ii, å roopa å skreekt att dåmm skå sluut åå te slååas, ve va liitä rädd att ä skå heend na faarlet. På sonndagåna saamlades ve allehoop på byijins tårg å talå åm allt såmm hadd heent på löördaaji, ve va ganska maang ongdoomar, å ve holld hoop å vaa såmm sysskån.

Missåmårsafftåni va e alla fall hån bessta heljän på häila åårä, å tå ve på missåmårsbärjä sjongd ’Jag älskar min hembygd vid svallande hav, dess skogar och minnesrika dalar’, så mäina ve noog ä riktet på follaste allvar, ve tykkt åmm te boo e Hootsjär, he va bessta ställä e häila väärdän!”