Saagon åmm gåbbin å tjärnjän såmm alldär konnd lägg näät ytan te grääl

”Nå allte kan ja väl berett ein gaang tell. Kåmm sess jänn tå så fåår dö höör. Jo he va såå inn gåbbin saat e aktrin på bååtin å tjärnjän hanses på mittbetån. Honndin hadd ställt se me framföötren på suuden, baakbeinen hadd in klådda in e flondärnäten såmm lååg på bååtbåttnin. He hadd vakkra mot kveeldin minn mittåtdaajin hadd ä blååst in sjudåårade noolan. Soolen jekk neer bakåmm grannas lädön å kokko roopa på hån aarön siidån på laand.

Gåbbin sååg på tjärnjän siin. “He faagrast ha noog fare,” tänkt in ,“minn värr konnd ä ha gatt å skaaplin maat lagår än. Neestan så snåålvatne börö rinn tå ja tänkkär på bloolakå abbårr å päärån”. Gåbbin sjölvär va kleinär å laangär såmm än sneeså, nakkan hanses va såmm på in svältföddär skrakågåbb.

Tjärnjän hadd plåkka än bloomå, dåfftande nattjuus, på veejin neer te båtöse. “Kåmmbär dö hååg tå ve va ong?” seed än tå än saat ter e bååtin. ”Tö seed inn ja låkkta gått såm håntätt bloomån.”

“Tö jårrar”, seed gåbbin barå. “Vann ska ve lägg?”

“Tänn fråån hantänn stoor steinin å rätt på Klintkåbbån”, svarå tjärnjen.

“Ve ha alldär fått naanteng teer, barå semppår,” meina gåbbin, ”ve läggär fråån grynnån på hån aarön siidån moot Truutklåbbin”.

“He e ååvädärspåå på håån siidån, å tö veit inn ja inga ee stadän på beinän tå ä gongar ...” Min gåbbin va einviisär å styyrd uut moot Truuklåbbin.

“Tookår joord såm gaalin baad”, tänkt tjärnjen tå än kleiv åpp på föörbetån. Flöitesbaande hadd fassna e footin påå än, å näte tjörsa mesamå tå än börö lägg.

“Lägg nö “, roopa gåbbin “ve e snaart e straandsjöle.” Han veend på jölvarin å bååtin vikka tell. “E dö vile vissär gåbb!!” roopa tjärnjen, “tänkär dö stärkk mä? He va neera inn ja raambla te sjöss.”

“Åmm in e frammtongär kan ä fil heend”, svarå gåbbin.

Tåmm grääla heila tiidin å roopa så fåglana bleiv skreemd å flöög åpp uur röivassan å fåltje e styvöna ronnt heimviitjän seed “nårrgåålan e uut me nätän”. Minn tå tjärnjän hadd kassta nätästikkån på vatne å spåtta trii gaang bleiv ä tyst e bååtin. Gåbbin veend föörin heimååt. Kokko roopa e skoojin på Storlaandssiidån. “Össtärjöök e trösstärjöök” försöökt gåbbin och foortsett “He ska bli gått me kaffe å öirfiilar”.

“Naaen kaffestonnd bliir e noog inga taal åmm” frääst tjärnjen “min nagär öirfiilar kan ja låvå inn tö fåår”.

Ve heimstraanden håppa tjärnjän e vatne å vood e laand. Stövlåna laak så än blei vååt åmm fööträn å stråmppåna. Såm in argär jeiting rännd än åppför bakkan te styvön. Hån sleengd fasst kvisstdörän så frassin såmm hadd site på trappån fekk aandtäppå å måtta taa nagär valeriaanadråpår för te longn neer sä.”

”Nä inga konnd frassin järå heed, dö skåjjar åtär, Fammå”, seed Xenia å jäispa.

Min Fammå foortsett barå. ”Gåbbin fessta bååtin å saat än stonnd på såmppin ve landöse. Han minndes nagär raadär uur ein gaambäl viiså. “Snällaste kokko nö bedär ja tääg, galå åt määg en bruud”. “Minn he ee noog för seint” tänkt gåbbin tå in jekk moot styvön. På veejin plåkka in ett dåfftande nattjuus, å me bloomån e haandän jekk in laangsaamt moot kvisstdörän, moot öirfiilan å kaffelåkktän ...

Å Fammå börja sjong på håntänn kokkoviisån. Hån saang första värssin å andra å tride värssin, minn så kååm än ehååg:

”Minn nuu Xenia mått dö lagå dä häim. Klåkkån e mytjö, än liitän flikk såmm tuu behöövär såvå.”

Minn Xenia hån sååvd ränn, håån.