Skattsöökneng e vedåhuusä

”Kannsje ä finns in skatt onnde vårat vedåhuus å. Ve mått gaa sii ett.”

”Nää he bliir int te naa he, för nö ska tö såvå,” seed Matilda. Å så blei ä.

Minn tå Matilda kååm häim från Kårppå neesta daa hadd Xenia renn planeera allting fäärdet, å edaa skå ä leitas skatt. ”Vann leed ja nö hån tänn fikklamppån.”

He va in blååsår å lite kulin kveeld jusst förä pååsjän å he va juust ganska leeng, minn tå Pappa såå på nyyheiträn smöög flikkåna sä åå så att inga Pappa å Mamma skå sii att dåmm jekk. Å inga hekksån hälldär.

”Inga finns ä naa hekksår”, hadd Matilda försökt sejj, minn hån vaa inga riktät sääkär sjölv. Försiktåt vreid tåm kvellån på vedåhuusdörän å jekk in. Jänn hadd flikkåna int vare na maang gaang, hä va göytans ställ. Vedin va radår laangs mä väggan, å mitt på golvä stoo hoggståbbin me en yks ii. På golvä låå ä follt mä stikkår å kanör. Flikkåna börja börrja försiktåt soop neer dåmm e sprinnjåna millan gålvtilljåna.

”Nä jännan har noo inga naain jöömt na skriin, ä skå alldär ryymas millan sprinnjåna,” seed Matilda.

”Joo, minn e bootjän stoo e jö ’under visthusboden’. He ee väl samå saak såmm ’vedåhuusä’, seed Xenia.

”Nää, ja troor noo att dåmm mäina föusä,” seed Matilda, å flikkåna smöög uut å övär bakkan te föusä, såmm stoo der einsaamt e sjyymninjän. Pappas biffkooår behöövd inga na föus – tåmm jekk deruut häila vintrin – å e stalle hadd ä inga vare nain hesst e spilttån på laanga tiidär, inga senn farfars Pålle hadd staje der för laangå senn.

He hadd saambla sä all slag gaambäl saakär teer, såmm inga behöövdes leengär. Pytsar, kårrgar, låådår, gaambäl arbeitssaakär, hestreidskaap å anat. Jänn konnd ä noog finnas än skattjöömå, tänkt bådå flikkåna.

Tå höörd dåmm inn Mamma roopa. He va barå te ga in å såvå. Minn Matilda sett mobiilin på vekkning klåkkån tålv, å jysst baakett tålv smöög sä bådå tvåå uut te föusä.

Kattan kååm mee, å mä fikklamppåna slekkt smöög dåmm te föusä. Tå dåm kååm inn sett dåmm eeld på fikklampåna. Tåmm vååga inga sett påå belyysninjän å inga håån gaambäl föuslyfftån hälldär.

”He ä noo onnde hesstins spilttå såmm skattin e jöömdär,” seed Xiena å jekk inn e spilttån. He såå låvåndes uut, ter lååg låådår, kaggar å kanistrar åå all slaag. Min golvä va håårt såmm stäin. ”Cement”, seed Matilda viktåt.

Å daambåt vaa ä. Å mörkt å vaa ä, å follt mä låkknäät såmm heengd e knuutan. Minn flikkåna lyfta intå onndan låådåna å kanistran för te sii va ä fanndes. Å mitt e allt seed Xenia ”ja ha hitta in”. Hån holld ii in fyyra liitärs kanistär me bååd heendrän å skakå åmm in. He skraambla.

”Nää”, seed Matilda, ”he e jö barå in olekagg.” Hån prooa e alla fall öpän in, minn e jekk inga.

”Nä ve gaar inn nö,” seed Xenia. Hån va rädd fast än va nyyfitjän teliika. ”Tenkk åmm hekksan fåår sii ås.” Å flikkåna sjäina in te styvön.

Neesta daa tå Pappa va ett Xenia fråån daagese e Nääsbö seed in: ”He va naain såmm hadd stääda onndan dåmm. Ja ha maang gaang tengt börö ladd skååt, minn inga hitta hölsåna, å nö va dåmm e fårstån. He va såmm te hitt in skatt.”

”Nää, he va vii såmm hitta dåmm,” seed Xenia å beretta åmm skattläitasä, fast än va liite rädd att Pappa skå blii ardjär tå dåmm hadd vare vaatjän mitt e nattän.”

”Jaa, in glass ska dö noo haa för ä,” seed Pappa å sveengd in te haandlin.