Kalaas på Westerlid

Minn snaart höörd in tå han första biilin kååm in på gåålin, å Anders fekk brått te taa emoot. Klåkkån va barå halv trii, he va råmpdraagårän såmm kååm.

”Jaha, föödälsedaksbåånä e eegin höög pärsoon” seed Börje tå in steig uur biilin. ”Ve kååm liite bittnan så ongan sko fåå jölp tell åmm e behöövs. Å gratuleerar nö på föödälsädaajin!”

”Nä hördö, ter e follt me fålk såmm haaldär på derinn, inga behöövs ä nain jölp nömäir. Minn na liite te sjöle bårt vegådaambä ur halsin me behöövs ä noog. Tänn haar ne lemånaad,” seed in åt ongan, å ååt Börje, Anki, Signhild å Mickel bjööd in vaarsinn veelkåmstsyyp derinn e fårstån.

”Takk, ja taar noog saft”, seed Mikke, ”faarsgåbbin ha låvå betalå tjöörkoortä åt mä åmm ja haaldär mä nyktär tess ja fylldär 18, å he e så liite kvaar så ja riskeerar inga häv mä e fyllån.”

”Så skåål tå för sjutteåårenjin, ja må han leva” seed Börje å så skåålå tåmm. Mesamå kååm neesta biil å så fekk Anders börö på nytt.

He bleiv mytjö rooleheitär å maang skåålar tå jesstren ett haand kååm in, å te sisst hadd all sett sä neer kring boolän. Therese, Andersås ellsta dootran, holld ä liitet taal å baad all te taa förssä å sjölä neer vegådaambä.

”Ve kååm me bååt ve, roopa Rönnskärs Aagust, ”minn no kan ve fil åffär åss för heed ...”

Aagust såmm va ongkaar, hadd kyme einsaambär, å seddes ve samå bool såmm Råmpdraagårän. Börje tykkt såmm tåmm mäirsta att Aagust va liite fnöyskår, minn Anki tykkt för sinn deil att in vaa in riktet vilin kaar. Ä riktet orgenaal, så att inga naän tjärng hadd vååga slå sä ehoop mee in. Min hann hadd öögån för kvinnfålk, å hurr hann klaara åå einsamheitän vaa e inga naain såmm riktet förstoo. Minn e jekk ryktän att in hadd en bruud na ställ på Breende-siidån.

Först te kaffeboolä jekk Anders å tåmm såmm saat ve hanses bool. Ve Råmpdraagåräns bool saat ongan å ventta ootålåt, fasst Mamma hadd sakt åt dåmm att dåmm sko äät vile derhäim på daajin. Te sisst bläi ä deires tuur te gaa å ta åt sä. Xenia plåkka åt sä fatä follt mä bolla å sjuu sårrtärs smååbröön. Hån too tvåå ååv vann sårrt.

”Ja dö troor att dö bliir ytan – dö troor dä inga åmm deilin,” skåjja Aagust mee än.

”Nä he va nö ryyslet va dö va glypän,” seed Signe. ”Inga fåår mann taa tvåå åå vann sårrt på hetänn settä. Å så bruukar man inga börö me he sööt...”

”He e jö inga barå för määg,” svarå Xenia. He e jö för Miranda å. Miranda va Xenias traasdåkkå. Hån liikna på Stinky e Muumintrollän, min Xenia tykkt ryyslet mytjö åmm än.

Tåmm aadär ååt smörrgåskakö, å all hoo ii sä. Micke å Lenny måkå inn vaarsinn ryyslet stoorär biit. He e barå göutar e hantänn ålldrin såmm kann häv ii sä på hetänn viisä, tenkt Anki. Hån sjemmdes liitä, minn göutar e göutar. Tåmm haar inga fårstå för styvön, såmm man bruuka säjj, minn såå ee ä barå.

”Tåmm troor sä inga om deilin,” seed Aagust. Han gissa va Anki tenkt. ”På Ålaand holld ja ein gaang påå te blii ytan ...” foortsett in å beretta hurr bröllåpskakön hadd vare för snåålt telltajän på ä bröllåp e Tårrshålm. ”Min heed behöövär man inga va räddär föör på Andärsås kalaas – fasst in annårs kann va liitä spaarsaambär å nooga.”

”Ja he finns allte tåle såmm inga troor sä åmm deilin å hååvar åt sä så mytjö dåmm tekks” seed Börje, ”minn ve ee noog inga tåle fålk ve, hälldär va?” foortsett in å leed åpp in stadin biit på asjettin sinn.

”Å inga hamnar Anders på kåmmuunin fasst ne äätär liitä,” seed Aagust.

Så bläiv ä dakks för föödälsedakkskakön å tå bläiv ä åtär faart på all. Kakön va fyyrkanttå å ryyslet stoor, å Therese seed att ä fanndes meir änn e skafferiiä, så Råmpdrags göutañ too vaarsinn vilin biit. Å heed joord Matilda mee, för hån hadd vare på svälttesjär heila daajin.

”Dö mått taa nö så dö inga bliir ytan”, skåjja Aagust me Xenia, men Xenia låddes inga höör.

Ve grannboolä va ä in ryyslin diskussjoon. Ter va neestan barå ongkarar å tiid hadd Anders sitt tell att tåmm hadd fått pååfyllning liitä åfftan, å nö börrja een å anin blii liitä höögjuddär. Aagust jekk å övär te ongkarsboolä å börja sjong. Anders kååm tiid han mee å seed ne ska inga haald påå å grävå ter laangs mee boolsbäinän, he finns noog. Å så beretta Serafimus ein utåå sina histooreär å all skratta så ä överrösta häila lokaalin:

”Å he va åljäsjeikins göut såmm foor å studeer te Lånndån, å han triivdest riktet braa, min tå pappa ringd å frååga hör e jekk seed in att no gaar ä braa jenn, he e barå ein saak ... he e på naa viis liite tookåt te kåmm te skoolan me rållsråjsin å sjåföörin tå all aadär kåmmbär me tååg... åmm dö förstaar, seed in åt farssan. ... Jassåå, svarå faarsgåbbin .... Min va skå ä kåsst te tjööp ä tåletänn tååg tå?”

Å på he viisä foortsett kalaasä, å så bläiv ä dans te draagspäälsmusik laangt in på småtiiman. He va ä riktet sjutteåårskalaas, he.