Aandjaktän

”Minn he börjar noog vaa tidär te ta fram kniipvetåna intå”

Älgjaktän hadd börja håån å, minn Pappa vild farå uut å sii om mann skå konå fåå så änn kniipsåppå. På friidaskveeldin lasta in bååtin å på löördasmåårnin baar ä ååv förö ä juusna. Mickel å Leonard skå å mee, å för ein gaangs skolld gnälld dåmm inga för att dåmm måtta stiig så bittä åpp.

På fjäälin förö innan Skarvholm syyndes ä e gråninjän hur ä flöög åpp skåkkviis mä fågäl.

“Tiid foor tåmm,” seed Leonard.

“Tåmm kåmmbär noog tebaaks,” seed Mickel viktåt.

E lyngnån nordoost på Skarvholm settes vetåna uut, och Pappa tjöörd in bååtin baakåm åddin e sjyymonndan. Man styypa nagär gaang e aalrööträn förö man vaa ve vetåskåålän. Pappa bredd uut vetåtettjä, å mann seddes neer. Mickel hadd eegen bysså, än Baikal, å Leonard fekk bärå Pappas Valmet 212:a. Pappa hadd än nyy Beretta, såmm hadd vare ryyslet dyyr.

Inga ve röjvassan på vännstär siidå helldär leengär uut syyntes ä naain fågäl, minn Pappa too ä longt. Roolet te vaa uut tå ä ee så tätt fiinär mårän, å snaart bliir ä noog flååg. Ingän breeskå. Minn innan in heenda tänk te sluut höördes in höögvarvar aktärsparkar på laangt haald. Soolen börja stikk fram e öösträ, å på fjäälin kååm in snorrbååt me kastspetän e väddrä. Han tjöörd raakt moot Skarvholm å sakta ååv bakåm åddin.

”Jaaha, teer va tåmm fåglan,” seed Leonard, å nuu holld Mickel mee. ”Va sko tåmm tenn hiid tell ... Lagå edär jään å liite hasståt,” seed in barå å glodd argt på bååtin. Pappa va int na glaadan hann helldär, å hann jekk neer te vatesjölä å viffta å peeka på vetåna. ”Jaaha, anteeks” svarå dåmm på bååtin, såmm faktest veend tään å lagå sä ååv.

”Ja, åmm ve skå taa å äät liitä smörrgås tå förän måränflååjä kåmmbär,” tykkt Micke, såmm alltte va glypin, å Pappa tykkt samå saak. Han too framm ryggsettjin, å plåkka uut mårösvåålä, såmm va veitbrööd å kaffe.

Göutañ råffa åt sä smörrgååsañ, å börja hävå ii sä, å Pappa töömd måränkaffe e moggañ.

Soolän sjäin å börja värm liite, å e va sjöönt te site å äät. Mitt e allt så kviska Leonard:

”Pappa, ee ä fågäl tenn e röjvassan?”

”Ja he va kvikkt he,” seed Mickel tysst, minn han leed fråån sä kaffemoddjin å sett kårtjin på tärrmåsin. Too taag e byssån, strekkt på halsin å sååg liite bätär ett åpp moot väddrä.

”Ha ne sitt ... ter e åtmennstånä tie styttjän ... gräseendär å tåmm ee på vetåhaald.”

”Jusst heed,” seed Pappa tysst, ta fram byssåna, min försiktåt!”

Ryyslet försiktåt leed tåmm kaffemoggañ fråån sä å Mickel strekkt sä ett byssån. Minn teliika sloo in tell ryggsekksstoolin å tå raambla smörrgåsasjin neer så ä barå skraambla.

Tå flaksa ä tell riktet ryyslet e vassan å all fåglañ flöög eveeg på ein gaang. Å fråån Pappas bysså seed e klikk. He smälld tvåå gaang fråån Mickels bräkkå, min fåglañ hadd heenda för laangt.

Pappa sleengd nagär svoordoomar mee baakett eendrän. E breeskån me spinnfiskarän hadd in glöömt te lägg skååt e byssån. Att in konnd svärå så ryyslet hadd göutañ inga vetå.

”Minn,” seed Pappa te sist, ”minns ne va ja seed? Mann veit alldär tå dåmm kåmmbär. Å nö fekk ne sii att eendrän kan jööm sä e vassañ e mörkrä fast ve e såtätt neera.”